Grisar, köttklister och andra matfrågor

Det var väl ingen som missade debatten om den märkliga ingrediensen köttklister för något år sedan. Ingrediens och ingrediens, förresten. Köttklistret var, och är, ett medel för att limma ihop skinkbitar för att ge sken av att det är en hel skinka man köper i butiken.

Köttklistret är dock bara toppen av det berg som omfattar många frågor om hur våra livsmedel egentligen produceras. Skinkan är ett bra exempel på hur EU:s jordbrukspolitik fullständigt har fallerat. Idén om EU:s jordbrukspolitik var inte särskilt lyckad från början, men med de senaste årens avslöjanden om matdumpning samt fruktansvärda förhållanden för grisar, kycklingar och boskapsdjur, har det blivit allt mer tydligt att det måste till en förändring.

En god bit skinka är i dag resultatet av en mycket märklig process. En kurerad skinka från Italien, tänk parmaskinka, behöver inte alls vara gjord på en gris född och uppvuxen i just Parma (även om EU-direktiven klart och tydligt stipulerar att så ska vara fallet för att en ursprungsmärkning ska gälla). Skinkan kan lika gärna komma från Danmark, vilket ofta är fallet. Den danska grisindustrin är nämligen vida känd i Europa. Antingen slaktas grisen i Danmark och transporteras med mindre miljövänliga transportsätt hela vägen till Italien eller så transporteras den levande grisen med samma mindre miljövänliga transportsätt. Alldeles oavsett är det något som är fel.

Den mat vi ser i våra butiker behöver alltså inte alls komma från det land vi tror. Den grekiska fårosten kanske är gjord på spansk mjölk i Tyskland. Det frasiga danska wienerbrödet kan vara tillverkat av finskt mjöl i en fabrik i Portugal.